Therese

   Detta har jag också funderat på idag. Av anledning till att jag allt oftare, i olika sammanhang får frågan "nämen, varför är du singel?", som om det skulle vara något konstigt. Frågar du mig så tycker jag att det är betydligt konstigare att vara ihop med nån, men det är bara jag.

   Det första som irriterar mig är; jag är knappt 19! Det är inte konstigt att inte ha pojkvän, alla har inte det. Det här är fan den bästa åldern av alla (om man räknar bort att vara 15 och leka med moppepojkar). Man har precis blivit myndig, kan fortfarande njuta av kicken av att man får göra vad man vill (kanske inte riktigt alltid, om man tänker på t ex min labret?), man kan gå på krogen, leva loppan och börja forma sitt liv precis som man vill ha det. Tänk då om man skulle ha ett sånt där jobbigt bihang, typ pojkvän, som har sina åsikter om vad som passar och inte passar. Nej, det går inte.

   Varför vara missnöjd med att vara singel? Jag är inte det. Jag drömmer inte ens om att få dela mitt liv med någon. Jag har det jag vill ha. Ett eget liv, och jag får sex i princip när jag känner för det. Även om jag ibland kan önska att det var på riktigt, inte bara fysiskt. Att få stanna kvar, somna ihop, vakna ihop, vara på riktigt. Men å andra sidan är det rätt skönt att bara kliva upp, klä på sig och fortsätta med livet som om inget hade hänt. Det har också sin charm. Även om jag ibland känner att jag är så förbannat trött på mitt liv.. Och ibland tycker jag att det är så jävla bra som jag har det.

   Jag tror inte att sanningen är den att förhållanden gör mig skräckslagen. Jag tror inte heller att jag är fortfarande är kär i Per. Inte heller är jag kär i den jag endast delar sex med.

 Sanningen är att jag inte har träffat Honom. Som får mig att vilja slänga bort mitt älskade singelliv. Och det bör vara en jävel till karl.